Urbant jordbruk kan öka livskvaliteten i städerna

Urbant jordbruk kan öka livskvaliteten i städerna
Den urbana utvecklingen sker inte längre huvudsakligen i den rika delen av världen utan skapas och omskapas varje dag i utvecklingsländernas informella bosättningar. Där människornas resurser är begränsade tvingas nya lösningar, strukturer och samband fram. De snabba förändringarna medför en flexibilitet i markanvändningen, intensiteten och tätheten i funktioner är extrem. Där ledig mark blir tillgänglig skapas interimsodlingar med gröna stadsrum som följd. De gröna ytorna medför intressanta sociala, rumsliga, ekologiska och ekonomiska konsekvenser för den växande staden.
Stadsodling
Urbant och peri-urbant jordbruk är ett utbrett fenomen i världens stora städer. Människornas överlevnadsinstinkt i kombination med små resurser, glädjen att odla och ekonomisk lönsamhet är de starkaste faktorerna bakom denna världsomspännande aktivitet. På ruaf (Resource centre on Urban Agriculture and Forestry i Holland) uppskattar man att 15-20 procent av världens mat-produktion sker i urbana områden. Verksamheterna har generellt en låg acceptans och erkännande från planerare och arkitekter. I många fall ses det som en kvarleva av ett tidigare agrart liv som inte passar i en modern stad, ett olämpligt beteende som inte anses korrekt i urbana områden. Sedan 70-talet har en omfattande forskning gjort att attityderna sakta håller på att ändras. Forskningen har visat på tydliga ekonomiska och hälsomässiga fördelar för stadsinvånarna.
I låginkomstländerna inleddes en stor förändring i och med att det på 70-talet påbörjades en betydande inflyttning till städerna. Svåra levnadsförhållanden ledde till att folk odlade i staden för att överleva. Idag är stadsodling ett vanligt sätt att skaffa mat för dagen, försörja familjen eller att göra business. Alla städer har ett antal tomma och underutnyttjade markområden som kan använ-das för urbant jordbruk. Tomter som inte passar sig för bebyggelse eller som väntar på exploatering kan med fördel odlas upp under tiden. När staden växer ökar även dessa »vilande« områden i antal. Omfattande stadsodling finns även i höginkomststater som usa, Kanada, Holland samt Japan. Teknikerna som används varierar från avancerad high-tech i rika städer i Asien, Europa och Nordamerika, till smarta lowtech lösningar i fattiga städer i Afrika och Sydamerika.
Urbant jordbruk innebär att mat, bränsle och byggmaterial produceras i ett urbaniserat område direkt för stadens marknad. Produktionen av grödor (hortikultur) eller djuruppfödning sker längs vägar, på bakgårdar, längs med järnvägar, på platta hustak, lediga industritomter, skolgårdar och vid stora offentliga institutioner. Aquakultur sker i tankar, dammar, floder och sjöar. Fruktträdgårdar och vingårdar, träd i gatumiljön och på bakgårdar bildar en enhetlig del av stadens gröna rum och bidrar till dess försörjning. Återvinning och återanvändning av urbant organiskt avfall, till exempel avloppsvatten och fast avfall används som näring i ett cykliskt förlopp.
I låginkomstländerna åstadkommer processer och aktiviteter kopplade till urbant jordbruk en stark inverkan på stadsrummet. Produktion, förädling, förvaring, transport och återvinning av nödvändiga produkter sker i staden eller i dess närhet. Försäljning och förtäring sker utspritt i staden enligt småskaliga och decentraliserade principer. I anslutning till de formaliserade marknadsplatserna finns informella system för försäljning. Tillsammans bildar detta ett finmaskigt nät av aktiviteter som förser staden med mat och delvis tar hand om restprodukterna. Ett övergripande problem är att samordning och information är bristfällig, det finns ingen övergripande styrning och detta medför förluster och hygieniska problem.

Kampala
I Ugandas huvudstad Kampala liksom i många andra postkolonier har man försökt, ofta med europeiska konsulter som hjälp, att organisera staden enligt västerländska och modernistiska planeringsprinciper. I Kampala har den eftersträvade funktionssepareringen mellan arbetsplatser, industrier, bostadsområden och odling misslyckats. Det som vanligtvis kategoriseras som antingen urbant eller ruralt har upphört att existera i Kampala. Blandningen är total och utifrån ett västerländskt perspektiv kan man tala om en annorlunda och ny urbanitet. Befolkningen som flyttar in från landsbygden bosätter sig i de informella bosättningarna runtom i staden där fungerande infrastruktur ofta saknas. Vatten, avlopp, avfallshantering, säkerhet och kommunikationer är eftersatta. I dessa områden är det vanligt att de bosatta bedriver urbant jordbruk för sin överlevnad och försörjning. I den spontana och ibland mycket täta bebyggelsen är det svårt att genomföra kommunala planeringsrestriktioner och regler. Planering av urbana jordbruksaktiviteter existerar inte. I Kampala liksom i många andra städer i låginkomstländer breder denna typ av periurbana bebyggelsestrukturer ut sig. De har låg densitet och består av en mix mellan rurala och urbana aktiviteter.
Våtmarkerna utgör ett kraftfullt och karaktäristiskt rumsligt element i Kampala. De finns tillgängliga i de flesta stadsdelarna och formar en sammanhållen grönstruktur, likt en park. Eftersom våtmarkerna till största delen fortfarande är obebyggda ger de fria utblickar och visuell kontakt mellan olika områden. Våtmarkerna lämpar sig väl för matproduktion och produktion av byggmaterial och de förser staden med ekologiska tjänster som filtrering och rening av dagvatten. Altitud är en social markör i Kampala. De rika bor högt upp på kullarna med stora tomter inhägnade bakom murar och galler. När tomtpriserna är för höga där marken är stabil och torr, bygger de fattiga sina hus i våtmarken. Detta påverkar den naturliga dräneringsfunktionen och förstör ekosystemet.
Kommunfullmäktige i Kampala diskuterar långsiktiga lösningar för att utveckla ett högintensivt och specialiserat matproduktionssystem i staden. Dessutom har man åtagit sig att marknadsföra urbant och periurbant jordbruk och framför allt att leda ett omfattande urbant planeringsprogram som tillåter jordbruksaktiviteter och tillhandahåller markytor för detta ändamål i staden. Samtidigt pågår uppbyggnaden av de lokala myndigheternas och planerarnas kapacitet att på ett holistiskt sätt belysa och medvetandegöra de grundläggande matbehoven som finns i Kampala.

Funktionsdensitet
I urbana områden med kraftfull tillväxt är det i många fall nödvändigt att öka exploateringsgraden för ett effektivt markan-vändande. Men för att en stad på flera sätt ska vara effektiv och uthållig är det viktigt att öka tätheten, inte bara i exploateringstal, utan i stadens samtliga funktioner och aktiviteter. Där marken av olika anledningar inte i första hand är lämplig för bebyggelse kan urbant jordbruk vara ett sätt att höja den funktionella densiteten i staden genom att utnyttja markens maximala potential, exempelvis för matproduktion och för grönytor. Den huvudsakliga fördelen i detta fall är inte kortare reseavstånd till arbete för individen (vilket är ett vanligt argument för förtätningsstrategier), utan kortare transportavstånd för livsmedelsförsörjning. Den samlade grönstrukturen, odling och andra grönytor är samtidigt en betydelsefull infrastruktur. Denna infrastruktur förser staden med sociala, tekniska och ekologiska tjänster som till exempel mötesplatser, arbetstillfällen kommunikationer, infiltrering, filtrering och rening av vatten och luft.

Nya strategier
Aktiviteter och processer kopplade till det urbana jordbruket är tätt sammanflätade med människors vardagliga göromål. Processerna har sociala, ekonomiska och ekologiska funktioner och formar det urbana rummet och miljön i staden. Dessa aktiviteter kan användas som verktyg, generatorer i en planeringsprocess
som involverar och inkluderar befolkningen i de informella områdena. Det är en ny strategi som ger nya förutsättningar för stadsplaneringen. I stället för att börja med ett vitt papper och planera från ritbordet kan man skapa ett system för staden som är förankrat i landskapet, topografin, morfologin och de aktiviteter som relaterar till urbant jordbruk på en specifik plats. Genom att förvalta och förädla befintliga strukturer och system vitaliseras, formas och förbättras den fysiska miljön i de informella bosättningarna. Kombinationen av olika aktiviteter på nya sätt skapar synergieffekter med nya spatiala relationer som följd. Att forma fysiska strukturer och definiera områden, ytor där dessa processer kan äga rum blir ett sätt att säkra existerande spatiala och miljömässiga kvaliteter samtidigt som man uppgraderar de informella bosättningarna och staden i sin helhet.